Mörkret sänker sig och de är kväll igen och även denna dag börjar nå sitt slut. Har haft en lugn dag och funderat en hel del. Men de blev så fint väder så jag var helt enkelt tvungen att rycka upp mig. Så jag tog med mig mamma och pappa och kollade in huset på åkern här borta. Måste säga att jag va riktigt imponerad. För med tanke på hur de såg ut på utsidan så hade jag då inte kunnat tänka att nån hade kunnat bo där på de senaste 50-åren. Men när man öppnade dörren så va de faktiskt riktigt fint. Lite skrämmande dock när de ser ut som att nån gått ut genom dörren och aldrig kommit tillbaka. Träskorna stod på mattan och sängen va bäddad. Så de var väl kanske de som hände. Jag vet inte. Men fanns iallafall väldigt mycke grejer där. Jag är väl personligen inte så jätte intresserad av "loppisgrejer" för de va precis vad de va.. hur mycke som helst. Men säkert i rätt hem till rätt person kan de va jätte fint. Kan bara inte se de i mitt. Men skulle va kul om nån ville ta tag i de där huset och renovera de från golv till tak. Skulle va kul att se vad de blev av de. För de står ju faktiskt väldigt fint till. Tyvärr så blev de ingen bild därifrån idag då de hade börjat bli lite mörkt och svårt att få rättvisa bilder.

Men sen när vi kom hem så gick jag ut i stallet för att rasta nästa vilddjur och de va bara förnamnet. Tänk att de ska alltid va så när de fått vila lite. Men å andra sidan orkar de oftast inte så länge då heller. Men nu får de va färdig vilat för stunden iallafall.  

Här har vi Elsa som litet föl. Snart 5 år sedan nu.

Nej nu ska jag ta hand om disken efter dagens middag. Sen blir de film med grannarna. Mitt i veckan   

Idag vill jag ägna dagen rosa till alla

dom som inte finns med oss längre.

 Ta en liten stund och tänk på dom du saknar.

Vi kommer ses igen!

R.I.P

God dag!

Ny dag och nya möjligheter. Tvärr så känner jag mig inte så peppad den här förmiddagen. När de börjar bli jul så börjar jag alltid tänka rätt mycke på olika saker. Man lyssnar på mycke julmusik och mycke av den är väldigt sorglig faktiskt. Så jag har den senaste veckan tänkt mycket på de som fattas oss. Om hur livet hade kunnat vara annorlunda om bara.. Man kan tänka sig tokig faktiskt. Men filmen vi såg här om dagen fick mig ändå att tänka om lite. Kanske kan låta lite kontigt eftersom de va en thriller. Men filmen (butterfly effect) handlar om att de "tidshoppar" för att försöka rädda folk ur olika situationer. Men de finns en regel. Räddar du en så dör två. Så nånstans måste jag ändå tro att de var meningen trots allt. Jag hade kunnat göra tusen saker annorlunda men utgången hade kanske ändå blivit densamma eller värre.

Men i måndags hände det iallafall igen. En granne och god vän till familjen valde att lämna oss helt utan förvaring. Jag träffade honom på julmarknaden och då var han glad och som vanligt. Alltid så konstigt de där. En dag är de bara borta. Visst han var gammal men ändå. De värsta är ändå  frun, dottern och barnbarn som han lämnar ensam kvar. De har varit som familj för oss när vi var mindre och vi delar många minnen. Men vi får alla göra vårt bästa nu och ta hand om varandra. De är trots allt, allt vi har!

Vi kommer sakna dig Sture!

Men frågan kommer alltid:

VARFÖR?

Frågan vi aldrig kommer få svar på. Men jag tror ändå att nånstans kommer vi träffas igen. De kan inte vara slut här. Jag måste tro de för att man ska orka fortsätta ibland. Men mitt i de här har man blivit som bedövad. Jag går vissa dagar bara och väntar på att de ska hända nått. För jag vet att de gör det.

Lev nu, imorgon kan de va försent!